Ja, jag antar nu att det här inlägget är ett sånt där inlägg, då jag bara skriver en massa skit, som ni egentligen inte orkar läsa, ett sånt där inlägg där jag ber om förlåtelse för alla mina synder, men av vem ber jag om förlåtelse utav egentligen? Gud?
Jag vet att jag har gjort saker i mitt liv, som jag idag ångrar. Saker som jag inte vågar se sanningen i, saker jag inte vågar bemöta idag. Jag försöker att glömma, så fort jag ser bilder från den tiden utav mitt liv. Men att glömma, betyder inte att sig själv gömma. Jag gömmer mig själv, jag försöker att se bort från det kapitlet, och låtsas som om det inte har hänt. Men det har det, och det är det jag vet. Saker, som idag gör ont i mitt hjärta. Det som idag ger mig smärta. Saker som jag frågar mig själv ”Vad fan gjorde jag, hur fan tänkte jag?” Ja, hur tänkte jag? Jag tänkte väl bara för en dag?
Och oftast brukar man säga ”Jag ångrar det inte, för det lärde mig en läxa” – Men jag lärde mig inte, jag har nog mer blivit en häxa. En ledsen förvirrad tjej, men visar det mer genom att längre inte säga hej.
Mina tankar har börjat fumlas bort allt mer, att jag knappt kan se sanningen, om saker hände eller inte? Jag har börjat dölja sanningen så grovt, att jag ser mig själv som en mytoman, för att jag försöker att dölja sanningen. Jag vet inte vem jag var dom gångerna, då jag gjorde mina misstag genom livet, men jag försöker att tänka två gånger, varje gång, innan jag gör något förhastat, som jag senare idag kan ångra.
Men då låter idén så bra, så lockande, så lycklig, att jag vill. Jag skiter i allt, jag vill. Men sen så som jag aldrig trodde att jag skulle ångra, för ibland är det bara små saker jag gjort, men som jag verkligen tänkt igenom 10 gånger, trots att det inte ens har varit viktigt, men ändå så står jag här med själen vid sidan om, hjärtat i handen, och bara dom jobbiga tankarna i mitt huvud.
Tankarna som förvandlas till ångest tankar, panik, oro, och så mycket mer. Den där klumpen i magen, som jag har, och går runt med, har jag skapat själv.
Jag har satt mig själv i de sitsar jag sitter i. Men jag tänker ändå ”Varför gud?” Varför är jag så dum ibland? Varför gör jag saker? Man kan inte vara rädd för allt i livet, man kan inte låta sig själv fängslas, jag kan inte vara rädd i resten av mitt liv, men det jag vill egentligen, är att lägga mig i min lägenhet, hopkurad i sängen, och aldrig gå ut, gå ut till den otrygga världen med massor utav olyckor och farhågor. Den platsen, som många kallar ”palatset” är inte alls så vackert, för det jag ser, är verklighet.
inte min text. men mina känslor.
känner igen mig i texten såå
så himla bra skrivet av Dessire Nilsson
känner igen mig i texten såå
så himla bra skrivet av Dessire Nilsson
