Barndomen har en stor del till vilken personlighet man får.
Fan jag blir arg!
Alla barn förtjänar en fin och lycklig barndom. Barn är så oskyldiga.
Såg en film igår som heter ''The kid'', se den! Makalös hemsk film men ändå bra, filmen får en att tänka efter.
Filmen är en sann historia. Handlar om en kille som blir slagen under hela sin barndom ut av sina föräldrar, i det här fallet mest av sin mamma.
Se filmen!
Filmen fick mig att tänka efter iallafall..
Jag kom på vilket hål min barndom har satt i min själ.. kommer jag någonsin kunna fylla igen detta hål?
Eller kommer jag alltid känna mig så såhär sviken?
19 år gammal och allt börjar lägga sig på sin plats.. allt börjar komma ikapp?
Satt och pratade om att det är jul snart.. jag nämnde som vanligt att jag inte gillar julen! Så nu satte jag mig ner och det slog mig varför jag inte gillade/gillar julen. Visst handlar julen om en slags kärlek? Att man ger julklappar till varandra för att man älskar varandra ''på riktigt''? Man umgås och har kul med dom man står närmast oftast.
Men om inte den kärleken finns i familjen? Om familjen bara skriker och bråkar med varandra halva julen. Om kärleken känns/är fejkad?
Jag har iallafall fått mitt svar på varför jag inte gillade/gillar julafton.
Att känna att du inte förtjänar att jag älskar dig.. tar på krafterna varje dag.
Att skämmas för att jag älska dig.. tar på krafterna varje dag.
Att tänka tillbaka på min barndom får mig att känna mig kvävd!
Jag är orolig för att den kommer att komma ikapp mig någon gång..
Allt hänger ihop med din barndom.. dina värderingar.. din personlighet... ditt mående.. osv
''Never let your memories be greater than your dreams''
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar