Jag vet inte hur jag ska hantera det längre. Min ilska tar snart över mig..
Även om ni tycker att det över nu.. så minns jag det så väl.
Jag var liten men inte utvecklingsstörd.. jag hörde, jag såg och jag förstod.
Egoism kan förstöra så mycket.
Varför visar jag en sån stor ilska mot min egen familj?
Jag har så många mörka stunder tillsammans med dem bakåt i tiden.. jag kände mig ständigt pressad i vår lilla familj i olika situationer och det sitter kvar..
Då jag känner mig pressad tillsammans med er brister det och jag blir tokig, jag kan inte hantera den känslan.. känslan tog för mycket plats då jag var mindre och det kommer alltid sitta kvar.
Det är så.
Och jag ledsen för det. Jag vill inte vara arg mot er föralltid..
En del av mig är trasig.. vissa sår kan inte läka med tiden.
Ett sår med en hel barndom förstörd kan inte läka.
Det gör mig ledsen.. för jag var ett barn, ett oskyldigt barn. Jag kunde inte förändra nånting alls förens jag blev lite äldre, då jag vågade ta steget och peppade dig och vi stack.. 14 år och vi försökte starta ett nytt liv. lyckades vi? du lyckades. men jag då? jag vet inte.. Såren finns fortfarande kvar. kanske hos dig med. men mina sitter djupare.... jag var bara ett barn... glömde du det?
Jag vill inte klandra dig. förlåt.
En stor del av din personlighet är uppbyggd av din barndom
<3
Jag älskar dig vännen <3
SvaraRaderajag älskar dig vännen <3
SvaraRaderai love you, you know that! forever
SvaraRaderaUsch. Jag önskar att hon skulle insett det tidigare och både tagit sig själv och dig ut ur det. Du förtjänar inte att gå igenom sånt du gått igenom (även om jag nu vet bara en bit av det så är det jag vet tillräckligt för att du ska känna som du gör). Jag önskar att jag visste tidigare så jag kunde åtminstone bara låta dig få ventilera ut och kanske hjälpa lätta på det hela. Men allt det här har gjort dig lite starkare, det märks. Även om det gör ont, så har du nog lärt dig att sätta ner foten i tid.
SvaraRadera