Jag kan inte ta fler steg åt fel håll.

Nu är det slut.. det är över... slut föralltid.
Hur ont det här än kommer att göra. Hur tom jag än kommer att känna mig. Hur mycket jag än kommer att känna ånger. Så har jag bestämt mig nu. Jag har valt en väg. Jag kan förlora det finaste jag har. Men jag har fan inget annat val.. FAN.
Jag kommer inte att kunna gå vidare med er som hugger mig i hjärta varje gång jag bara ser er... som i dröm som i verklighet.... whatever.. Ni påminner mig om det äckligaste jag vet. Det helvete som nästan tog mitt liv. Det vidrigaste. Ni är pissiga människor. en så kallad vän en så kallad familjemedlem en så kallad kärlek.

Ingen har upplevt det jag har upplevt. därför kan ingen säga vad som är rätt eller fel.
Det är mina känslor. alla känslor kan man inte tyda till ord.
Ingen kan säga vad jag inte känner eller vad jag bör känna. Ingen har upplevt mitt liv.. ingen har fått känna av mina känslor.

Dear friends..
Jag skulle kunna stanna hos er föralltid om det inte vore för hon..
Nu har jag hållt masken under ett års tid. Man glömmer inte bara för att tiden går. Tiden läker inte alla sår.
Men jag kan inte tvinga mig själv att må såhär. Jag kan inte tvinga mig själv att umgås med henne som min bästa vän när hon är en av mina värsta fiender egentligen. Jag kommer att förlorar er som mina vänner nu när jag väljer bort henne. Vet ni hur ont det gör? Men jag har inget val. Jag klarar inte av att trycka bort min ilska mot henne längre. Jag vet att jag har varit egoistisk i det här valet och gjort det osnyggt. Men glöm inte bort att jag har haft den här ilskan i mig i över ett år nu.. ETT ÅR. Jag visste om det själv..... jag visste om att dagen skulle vara här när som helst. Att helvete skulle braka ut från min mun mot henne.
NI vet om att jag inte är en sån här egentligen. En sån här bitch. Det blev på ett fel sätt. JAG VET! 
Men nu är det som det är.
Ett år av ilska. Det är klart att helvetet skulle bryta ut förr eller senare.  Det är bara jag som har varit en stor jävla mes och blundat!

Jag kan inte umgås med en människa som var med och fick mig att trilla ner i det kolsvarta.
KOLSVARTA..
Jag glömde bort hur man andas. Jag satt inne på akuten för att jag inte ville mer i livet.
Jag satt framför min egen mamma och doktor och sa att jag tänkte ta mitt liv.
Jag var påväg in på psyket..
Jag åt lugnande för att ens kunna andas. Jag tog sömntabletter för att min kropp inte skulle lägga av. Jag satt med ett glas vatten och försökte få ner lite vätska i timtal för att inte torka ut och bli tvångs inlagd med dropp.
Jag satt och grät hela dagarna och nätterna tillsammans med min mamma..
vi såg aldrig ett slut.

Att förlora den kontrollen över sig själv är ofattbar.. om man inte har varit där själv har man ingenting att säga till om.

Säg mig en anledning till varför jag skulle vilja ha en sådan människa i mitt liv som var en del av att jag mådde såhär?
precis.. det finns inte en enda vettig anledning.
Det är bara jag som har haft ett förjävla långt tålamod.

Det finns ingen människa i hela världen jag skulle kunna lita på fullt ut igen.